Rosa och Fluffigt

Hermann åh Hermann you're my man!

I mitt manodepressiva tillstånd så borde det ju egentligen vara jag och Kromsten som kilade stadigt, typ lite stötta varandra mentalitet, men det är Hermann Hesse (ja det stavs med två n) jag vill ha. Han sägs vara den förste hippin, den ursprunglige grundaren av flower power tänket! Jag sitter och googlar honom eftersom jag karin och osckar ska redovisa om honom imorgon, det är nämligen han som skrivit Stäppvargen. Denna man är så klok så klok och verkar ha varit så otroligt djupsinnig och jag vill bara ha mer av hanns böcker! Han skriver om det komplexa jaget och det är så interessant att jag dör!

Nått annat som jag upptäckt är min oförmåga att vara konsekvent, och i detta fallet behöver man knappast vara det heller men jag upphör liksom inte att förvåna mig själv.

1. I höstas hade jag levt mitt liv i tron att jag hatade tyskland. Jag åkte till Berlin och börjar ÄLSKA detta land höll jag på att skriva men jag ångrade mig direkt. Jag skriver stad så länge så har jag inte sagt för mycket men det är verkligen helt sjukt fantastikst där. Slutsats jag måste gifta mig med en tysk.
2. Åker till Edinburg och fattar hur verkligt underbart det är där. Jag måste flytta dit och få små söta dialektbarn.
3. Jag vill inget hellre än att åka tillbaka till Paris och frankrike, och jag tror ibland att jag vill ha en fransman, men tänken på att enda up med en Nicolas eller Michelle skrämmer mig för mycket tyvärr..
4. Sitter brevid Dea på religionen och hon läser en dikt på ryska för mig. Slutsats är att jag måste få vakna upp till detta fantastiska språk varje dag. ¨
5. Sitter ett par danskar bakom mig och karin på guldheds tornet. Danska är det finaste språket....

Jag fattar inte. Jag kanske får leva i ett polygamiskt kollektiv ändå. 

Jag klarade faktiskt att åka ensam till nice i 2 veckor. Jag har skällt ut blottare, leder gympa pass, jag skäms inte för att jag älskar melodifestivalen. Egentligen klarar jag faktiskt allting?

Herregud! Jag måste ta mig samman! Det senaste dygnet har min underläpp darrat konstant. Jag grät när jag skrev igår kväll, senare grät jag mig till sömns, jag grät när jag åt frukost,  jag grät så mycket att jag svalde vatten hostade som en galning när jag duschade, jag grät så mycket att jag funderade att strunta i det sista handledar mötet eftersom jag inte trodde jag skulle kunna åka buss utan att gråta. Sen satt jag och koncentrarade mig på att inte låta tårarna som brände innan för mina ögonlock sippra ut över mötet men det innebara bara att jag hulgrät mot Idas axel efteråt. Jag skyndade mig sedan hem för att hinna sjukanmäla mig innan kl 12 och fortsatte gråta hemma. Sen skrev jag. Sen grät jag när mamma ringde. Och skrev. Sen grät jag när pappa hade ringt och fortsatte gråta när jag skrev. Sen kom pappa hem och vi pratade om kompositionen och jag grät konstant. Sen ringde elin och då grät jag igen. Jag skulle åkt till Köpenhamn idag men jag stannar hemma, jag skulle bara gråtit. När pappa kramade mig blev det för mycket så det blev skrik och hulk gråt. Sen åkte de och mamma ringde och vi pratade sidnummrering och jag grät. Och grät och grät. Nu är jag rädd att jag inte ska kunna öppna mina ögon imorgon.

Men det måste ta slut! Jag kan inte gå omkring med illamående, ont i huvudet och feber pga av skolan längre! Det måste bara slute, jag måste sluta! Jag fattar inte vad jag håller på med. Det tär på mig och att gråta hjälper inte längre. Innan har det alltid kännts bättre att få gråta av sig, men nu bara fortsätter det. Nu började jag tom gråta igen.

Det är inte min personlighet eller mitt jag de sätter betyg på. Det är mitt arbete. Det är bara så förbannat svårt att fatta skillnaden.