Rosa och Fluffigt

Käre gode Gud som är i himmlen, snälla hjälp mig för jag tror jag går sönder. Jag ska göra en fantastisk resa till Kina, jag kommer uppleva så mycket säkerligen både bra och dåliga grejer, men jag kommer vara i KINA! Så häftigt och världsomvälvande. Men jag känner mig själv och att inte kunna föreställa mig vad som händer gör så ont. Det går inte att tänka, jag vill sätta mig och kunna strukturera, men det skulle vara så mycket lättare att bara kräkas och få bort det som skaver irriterar och gör mig paralyserad. Men det går inte och imorgon måste jag verkligen ta mig i kragen och börja skapa det skinnet på näsan som jag så gärna vill ha! Att åka till Kina är väl för mig vad könsstympning är i andra kulturer, kommer jag tillbaka gör jag det alltså som kvinna.

Här kommer alltså mina döds-och panikkänslor fram igen, om jag kommer tillbaka. Det känns som en 50% chans att överhuvutaget komma hem levande igen. Att så många andra gör exakt samma grej varje år spelar igen roll. Antingen eller.

Bridget Jones, Elle Woods och Tabita. Kvinnor att beundra; se framåt, tänk med hjärtat (inte hjärnan, då blir man en transa i garderoben som aldrig tar sig ut) och gå sin egen väg, då löser det sig alltid. Men när Elle åkte till Washington fanns ingen svininfluensa och Bridget behövde inte oroa sig för att de skulle stänga av den konstgjoda lungan efter en vecka för att det var försent. 

Jag försöker verkligen ta till mig Adidas, bara snöra på sig skorna och likt lätta reklamen bara flyga över varje staket, men GUD vad SVÅRT det ÄR!!!!!

Hela gymnasiet har jag längtat efter att få kasta mig ut i det okända, men försöker jag bara vara någon jag inte är? Våran resa kostar som ett par nya bröst och det skulle ju faktiskt också förändra mitt liv till det possitva. Fast hade jag valt det istället hade väl detta inlägg handlat om min rädsla för att bli sövd... Varför är jag aldrig nöjd? Jag behöver vård.