Rosa och Fluffigt

Jag må vara en resande kvinna - men i hjartat vill jag ju vara fjortis;
alltså resdagboken, inte bilddagboken!

hehe ursäkta jessika.

Jag må vara en resande kvinna - men i hjartat vill jag ju vara fjortis;
alltså resdagboken, inte bilddagboken!

hehe ursäkta jessika.

Herregud, nu sitter jag i Beijing pa en sa kallad internet bar - och det spelar klassisk musik! Vara ryggsackar ar sa stora att de fatt egna stolar, bekvama fatoljer, jag och Elin sitter pa pallar.

Jag skrivar verkligen i Annas fina iordning fixade dagbok varje dag, sa jag tror liksom att jag formedlar det till alla... lite telepatiskt, att resa gor mig distanserad! Men ack sa underbart det ar!!!

Facebook funkar inte, inte i moskva och inte i kina, fattar inte var jag gor men det kommer....

om jag inte skrivit det heter i  ikina pa bilddagboken. Nu loggas jag nog ut snart, allt star ju pa tecken!
PUSS

Nu händer det! Hejdå sverige! Jag tror fortfarande att jag bara ska ta en tur till espresso house på centralen med mamma. Men tänk, det är så mycket mer än så! Vi her ikina på resdagboken. Puss puss, vi kommer tillbaka som riktiga psykfall! 

Denna bild pryder UD:s hemsida när man läser om att resa. Gud vad jag älskar den för det är verkligen så det ska kännas! Peka skratta packa åka. Och det känns ju MEST så också.

Gud vad jag älskar att man kan vara så full av gråt, och om man bara får lämpa över det på någon annan genom text eller ord så känns det genast så mycket bättre!!! Det har börjat komma samtal från släkten och alla vänner man träffar blir det ett konstigt hejdå med. Typ..vi ses i november, eller är du kvar då? Nähä, ja ja men jag kommer och hälsar på dig då då!

Elin och jag håller på att skapa oss ett stabilt reseapotek fyllt av grejer som ska få oss att bajsa eller sluta bajsa, den evinerliga resefrågan liksom. Hypokondrikern inom mig älskar det! Jag är omgiven av tabletter, gasbindor, vanliga bindor och känner att jag kan möta världen med ansiktet i armvecket och handsprit i nävarna, det känns UNDERBART! 

Nu ska jag övertala min syster om att färga mina ögonfransar och lyssna på ett avslappningsband. 

Käre gode Gud som är i himmlen, snälla hjälp mig för jag tror jag går sönder. Jag ska göra en fantastisk resa till Kina, jag kommer uppleva så mycket säkerligen både bra och dåliga grejer, men jag kommer vara i KINA! Så häftigt och världsomvälvande. Men jag känner mig själv och att inte kunna föreställa mig vad som händer gör så ont. Det går inte att tänka, jag vill sätta mig och kunna strukturera, men det skulle vara så mycket lättare att bara kräkas och få bort det som skaver irriterar och gör mig paralyserad. Men det går inte och imorgon måste jag verkligen ta mig i kragen och börja skapa det skinnet på näsan som jag så gärna vill ha! Att åka till Kina är väl för mig vad könsstympning är i andra kulturer, kommer jag tillbaka gör jag det alltså som kvinna.

Här kommer alltså mina döds-och panikkänslor fram igen, om jag kommer tillbaka. Det känns som en 50% chans att överhuvutaget komma hem levande igen. Att så många andra gör exakt samma grej varje år spelar igen roll. Antingen eller.

Bridget Jones, Elle Woods och Tabita. Kvinnor att beundra; se framåt, tänk med hjärtat (inte hjärnan, då blir man en transa i garderoben som aldrig tar sig ut) och gå sin egen väg, då löser det sig alltid. Men när Elle åkte till Washington fanns ingen svininfluensa och Bridget behövde inte oroa sig för att de skulle stänga av den konstgjoda lungan efter en vecka för att det var försent. 

Jag försöker verkligen ta till mig Adidas, bara snöra på sig skorna och likt lätta reklamen bara flyga över varje staket, men GUD vad SVÅRT det ÄR!!!!!

Hela gymnasiet har jag längtat efter att få kasta mig ut i det okända, men försöker jag bara vara någon jag inte är? Våran resa kostar som ett par nya bröst och det skulle ju faktiskt också förändra mitt liv till det possitva. Fast hade jag valt det istället hade väl detta inlägg handlat om min rädsla för att bli sövd... Varför är jag aldrig nöjd? Jag behöver vård.

Guuuud alltid detta regn, jag känner mig som en Ture Sventon som kämpar mot naturkrafter istället för Vesslan. Det är på ett nostalgiskt sätt väldigt fint att det blåser, regnar och verkligen HÖSTAR, då kommer man på hur mycket det faktiskt saknas en när man svettats i solen (eller inte) ett tag. Överlag är jag alltså nöjd med väderförhållandena.

Igår köpte jag ocg pappa en vandringsryggsäck till mig, efter min och elins totala apotektfrosseri, vi langade upp grejer för lite mer än 600 kr, och då var det inga dyra recept utan typ Ipren och diarée/förstoppnings tabletter. Men efter besöket på femmans sport, som är inrett i vildmakstil, men målade stenar, mörktträ och butikspersonal som går klädd i LAGER PÅ LAGER för att skydda sig mot luftkonditioneringen så har jag blivit övertygad, jag fräst skulle man nog kunna kalla det. Goretex mina vänner, that's the only way to go. Jag vill bara ut i vildmarken, sitta på en sten vid en sjö i en skog och sörpla vatten i en kåsa och äta bark utan att dö.


Hörsel-skydd och "äre int dags för kaffe snart?"
Vad gör man i stan??