Rosa och Fluffigt

Efter kinisiskan, som har blivit misstänkt seriös, gick jag på ansisktsbehandling. Så fruktansvärt smärtsamt att man bara vill dö. Portömning, när inprincip ALLA porer man har i ansiktet är inflamerade tar det tid, kraft och uppenbarligen pengar också. Jag låg och ljupandades, lyssnade till ångmaskinen och försökte fördriva tiden med att lyssna på den spirituella musiken som spelades bakom brummandet av ångan. Mitt mantra, som jag hela tiden upprepade slaviskt i huvudet var; lätt tömda porer, lätt tömda porer, smärta är skönt, smärtan är min vän den ska ta mig till nirvana och där ska jag leva lycklig och sällad till skaran av perfekta niveabrudar.

Linda, min kära hudterapeut, verkar ha tagit på sig ansvaret att självförtroende boosta mig, för var enda gång jag gång in genom den dörren så haglar komplimangerna;

-Lina du ser fantastisk ut vilka stövlar nämen åh ja du har ju sån utstrålning men man ser ju det aldrig själv men det ska du tänka på jaaaaa så är det var så god och lägg dig ner. 

-tack

Efteråt skulle jag och Frida fortsatt att gnugga geniknölarna i köket, men det visade sig att bda kände sig krassliga så vi ställde in. Och det känns verkligen som om någon klubbat mig i skallen och kört ner sandpapper i min hals, mitt hår är smutsigt och jag är allmänt förkylningsdepressed. Ligger och vilar, men med jämna mellan rum tar jag mig en Coldizin och gör lite mynta te. Sen tar jag någonting, dränker det med pressade vitlöksklyftor (plural!) och river rejält med färsk pepparrot över alltihop, för det är ju, som alla vet, naturens eget antibiotika. Jag ska inte bli sjuk nu.