Rosa och Fluffigt

Jag klarade faktiskt att åka ensam till nice i 2 veckor. Jag har skällt ut blottare, leder gympa pass, jag skäms inte för att jag älskar melodifestivalen. Egentligen klarar jag faktiskt allting?

Herregud! Jag måste ta mig samman! Det senaste dygnet har min underläpp darrat konstant. Jag grät när jag skrev igår kväll, senare grät jag mig till sömns, jag grät när jag åt frukost,  jag grät så mycket att jag svalde vatten hostade som en galning när jag duschade, jag grät så mycket att jag funderade att strunta i det sista handledar mötet eftersom jag inte trodde jag skulle kunna åka buss utan att gråta. Sen satt jag och koncentrarade mig på att inte låta tårarna som brände innan för mina ögonlock sippra ut över mötet men det innebara bara att jag hulgrät mot Idas axel efteråt. Jag skyndade mig sedan hem för att hinna sjukanmäla mig innan kl 12 och fortsatte gråta hemma. Sen skrev jag. Sen grät jag när mamma ringde. Och skrev. Sen grät jag när pappa hade ringt och fortsatte gråta när jag skrev. Sen kom pappa hem och vi pratade om kompositionen och jag grät konstant. Sen ringde elin och då grät jag igen. Jag skulle åkt till Köpenhamn idag men jag stannar hemma, jag skulle bara gråtit. När pappa kramade mig blev det för mycket så det blev skrik och hulk gråt. Sen åkte de och mamma ringde och vi pratade sidnummrering och jag grät. Och grät och grät. Nu är jag rädd att jag inte ska kunna öppna mina ögon imorgon.

Men det måste ta slut! Jag kan inte gå omkring med illamående, ont i huvudet och feber pga av skolan längre! Det måste bara slute, jag måste sluta! Jag fattar inte vad jag håller på med. Det tär på mig och att gråta hjälper inte längre. Innan har det alltid kännts bättre att få gråta av sig, men nu bara fortsätter det. Nu började jag tom gråta igen.

Det är inte min personlighet eller mitt jag de sätter betyg på. Det är mitt arbete. Det är bara så förbannat svårt att fatta skillnaden.